Skadi skrattar , Sunna ler....

Jag undrar om vi gjorde nått fel...men vi dansade, trummade, skrattade, lekte, reste, mediterade, pratade med småfolket, klädde oss i tyll och tiaror, hade en underbar spontan dag vid havet, vid brasan, runt matbordet, pratade om kopplingen mellan andlighet och politik, aktivism, livet, läste dikter, lyssnade på musik, ja, jag tycker nog att vi hann med en hel del när vi träffades för att fira in våren. Och som jag har längtat och räknat vårtecken, noterat knoppar och fåglarnas ankomst. Så jag blev lite paff när jag släppte in en vittäckt svart Balderkatt i går kväll. Var kom detta ifrån ?

Men det var så vackert i gatlyktans sken så jag var tvungen att gå ut. Mynt stora flingor dalade sakta ner som i en gammal svartvit Hollywood film. Jag fångade några i mina händer och hann se snöflingans mirakel innan den smälte bort och rann mellan mina fingrar.

Och jag tackade Skadi för hennes gåvor, om det nu var så att jag hade glömt det eller om hon hade glömt eller ville höra mer. Så jag tackade för det täcke hon brer ut över oss, och för vad det täcket innebär, att jag får vila från det ibland slitsamma trädgårdsarbetet, för att jorden får vila, för att fröet behöver kylan för att gro, för vattnet som tillförs markerna när snön smälter, för den vita snön som lyser upp när det är mörkt , grått och trist. TACK SKADI!

Men nu vill jag välkommna vårjungfrun,

hon som inte kan vänta tills det är tillräckligt varmt

utan vill använda sin nya gröna vårjacka NU,

som längtar efter att få slänga bort vantar och mössa,

som vaknar i natten och slår upp sitt fönster

för att höra kattuglans hoande

och drar in doften av nybrukad åker,

som i stillsamma ögonblick sluter ögonen

och lyssnar på knoppar som slår ut.

Som älskar livet och alla

Som njuter av stunden och fångar ögonblicket

om så i en snöflinga en mån dags kväll.

.

.

Jag skall sjunga för jorden!

Vårtecknen kommer i så rask takt att jag får vara uppmärksam för att inte missa något. Nya knoppar tränger upp genom jorden , nya fåglar kommer. I veckan har min favorit dykt upp - staren. Jag satte upp holkar fjol och jag hoppas dom får invånare.

Stunden när jag kommer hem varje dag är magisk. Jag går runt i trädgården och hälsar, klappar, känner, doftar. Tar med jämna mellanrum en handfull jord och kramar mellan fingrarna. Njuter av stillheten och det än så länge kravlösa. Ingen gräsmatta som skriker och vill bli klippt. Inga ogräs som växer på fel plats. Än så länge är trädgården tillräckligt stor för mina planer -ibland nästan för liten.

Om några månader kommer den kännas för stor och jag frågar mig varför man måste ha alla dessa olika grönsakssorter. På sensomaren har jag resignerat och njuter av kaoset som är och jag har lärt mig att man får lika mycket potatis oavsett om det växertistlar i raderna eller inte. Skillnaden är enbart att det är skönare att gå barfota om det är tistelfritt. och jag tänker att nästa år ska jag var klokare och odla mindre och njuta mer.

Nu är det nästa år och på vårfrudagen i helgen skall jag välsigna mina marker med månvatten jag har sparat från i somras. Jag skall sjunga för jorden och på olika sätt förberedda den och dess invånare på det kommande gemensamma arbetet. Jag skall försiktigt trumma för mina jordarbetare maskarna utan vilka min jord skulle vara kompakt och näringsfattig. Jag skall ta fram mina fröpåsar och plocka undan hälften av alla grönsaker. Jag ska ta fram alla blomsterfrön - det var dom jag skulle ha i mina fickor. Kanske måste jag köpa fler..........

Om den svåra konsten att synkronisera hjärta och öron.

Fredagens ljus tänder jag för de fyrbenta männen i mitt liv; min katt Mårris Balder och min islandshäst Skuggi som på olika sätt bereder mig sån glädje bara genom att finnas till.

I veckan har jag pratat med min häst. Och fått svar. Kloka ord. Rörande ord. Eftertänksamma ord. Och jag känner att jag har tagit ett stort kliv frammåt när det gäller att lyssna på mig själv.

Till min hjälp hade jag en djurkommunikatör och trots att jag tror att man kan prata med stenar och träd, att man kan få budskap från andra sidan, att jag kan prata med Gudinnan och vänner på andra sidan jordklotet så var jag tveksam och lite rädd inför detta möte. Tänk om min häst skulle säga att han vill flytta, att jag red på ett sätt som gjorde ont eller var plågsamt, att jag ryckte honom i munnen eller att han allmänt vantrivdes.

Vi stod utomhus och jag borstade Skuggi medan Maria ( som vi kan kalla henne) satt på en pall vid Skuggis huvud. Den enda information Maria ville ha var hur gammal Skuggi var och hur länge jag hade haft honom. Hon hade papper och penna i knät och efter en stund började hon skriva och hon slutade efter en halvtimme och fyra sidor senare. Därefter fick jag ställa frågor som besvarades. Och sedan började Maria att berätta vad Skuggi hade sagt.

Jag fick synpunkter på vår träning, på var vi rider, på hur vi rider. Jag fick veta att jag satt skönt på hans rygg och att jag var mjuk i händerna och att han trivdes i mitt sällskap. Han gillar våra upptäckar rundor i skogen allra mest och lyckligast är han när han får springa riktigt fort. Jag var den första som har låtit honom känna riktig frihet i farten. Jag skulle lita mer på honom och inte läsa så mycket i böcker utan våga bara känna. Han berättade också att han inte alls är utstött ur flocken ( som jag har trott) utan tycker om att gå för sig själv ibland och filosofera samt att han inte tycker om bråk och ibland är dom så bråkiga....tänk att jag som själv gillar att filosofera har hittat en filosofhäst eller så kanske han hittade mig...

Jag skrattade och grät om vartannat, rörd över den omtänksamhet och den oro min häst även känner över mig . Han känner allt jag tänker eller känner, all oro eller funderingar som inte har med ridningen att göra. När jag tittade Skuggi i ögonen såg jag nått nytt - en ny sorts förståelse och ett löfte om att vi ska fortsätta med det här - att prata och att lyssna på varandra.

I går återvände jag till stallet första gången efter denna pratstund och min häst kom springande mot mig i hagen på ett sätt han inte gjort förrut och tittade på mig med pigga ögon. Jag vet att han sa nåt- det kände jag men jag kan ännu inte höra alla ord , jag har inte lyckats synka alla kroppsdelar ännu men jag ska fortsätta känna innåt, lyssna, vara ödmjuk för alla bilder och vara totalt närvarande i våra ögonblick tillsammans. Sen tror jag att resten ger sig av sig själv.

Iduns Gyllene Fullmåne

På Odens dag är det Fullmåne. En högtidsdag mitt i veckan. Jag avslutar min fasta under dagen och jag kan garantera att det kommer att bli rena festmåltiden för mig. Som jag ska njuta av grönsallad, sojaburgare och små, små, fina körsbärtomater. Som ni hör har jag redan fantiserat om den första måltiden.

Idun är överallt och dansar omkring, så det är nog en Iduninspirerad måne som kommer med vårlöfte och föryngring. Det behöver jag. Min fullmåneceremoni blir att bjuda in Idun att gå med mig följande månvarv.

Det har gått bra att meditera för det mesta månvarvet som gått. Det har varit helt tydligt för mig att yogan och meditationen föder varandra, för närhelst jag mediterat har jag velat yoga och tvärtom. Jag kommer att fortsätta med båda delarna, men utan struktur, utan bara på glad vilja. För det är glädje och spontanitet som blir huvudorden månvarvet framöver. Glädje att skriva, glädje att äta, glädje att studera, glädje att få vila, glädje att röra sig, dansa och fira. Kravlöst.
Den som vill kan göra mig sällskap i en medition på kvällen. Jag kommer att bjuda in Idun och äta ett av hennes gyllene äpplen. Sen går jag detta månvarv med Idun i ena handen och Saga i andra.

Jag tror på vad Megana säger nedan. Nu behövs Jungfruenergierna. Jag lever dom.

Vår och Fullmåne på Väg

Det vårropas minsann. Jag ropar inte, men seglar liksom omkring ganska lätt i i huvudet. Jag går klädd i vitt, juicefastar, yogar och skriver om Idun. Lätt snurrig, men glad över våren och förståelsen som börjar ta form i mitt bröst.

På fullmåne vill jag göra något vitt och ljust, men jag vet inte vad. Skulle gärna ha sällskap om än på avstånd. Förslag på vad denna fullmåne bär med sig mottas gärna. Jag känner bara något luftigt och lätt, kanske en svag doft av blommor som letar sig mot näsborrarna.

Iduns vår rop!

Söndag kväll och jag öppnar för att släppa ut min katt. Hör mystiska ljud från trädgården.... jag känner igen dom... är det??? Jo men visst - årets första tofsvippa snattrar på åkern bakom mitt hus - våren är här!

Calling all my Sisters

I många år har jag tänkt att jag skulle fira kvinnodagen tillsammans med mina käraste väninnor och systrar. Vi skulle vara i ett hus långt bortom telefoner och mobiltäckning. Det skulle finnas musik och sång, god mat, intressanta samtal, förtroenden, gemenskap och mycket tid. Av olika skäl har detta inte blivit av. Vad stoppar mig? Vad stoppar oss?

När jag var ute och red idag funderade jag över om jag är först och främst kvinna och sedan människa eller om det var tvärtom- att jag är människa och kvinna? Skillnaden är stor -eller ?
Jag lever själv i ett hus ute på landet. Jag har en stor trädgård. För att förflytta mig har jag en bil. Allt som behöver göras gör jag själv. Kan själv har varit mitt livsmantra i över 40 år. Sedan jag skiljde mig för snart 10 år sedan har männen fått rollen som bror, vän och älskare. Jag är på inget sätt unik utan jag delar detta med ett stort antal systrar över hela världen. Vi klarar oss själva.

Jag kan resa över hela världen, jag kan tala med människor från andra länder, från andra kulturer. Jag har rätt att utrycka mina åsikter och jag kan vara gudinnetroende utan att vara rädd för mitt liv. Jag och mina systrar har oändliga möjligheter och ibland kan alla dessa val ge ångest som Sofia utrycker i sitt inlägg här nedanför. Jag känner igen mig i hennes ångest. Jag har varit där och jag red igenom Cerridwens rike på en vildhäst med förbundna ögon. Jag kunde bara titta innåt och jag gjorde flera svåra val.
Denna resa måste var och en av oss göra ensam, det är en del av livets lärande. Det kan vara bra att veta att den skog du färdas igenom, det berg du ska över, det hav som ska korsas kan verka oändligt men du kan när som helst sträcka ut din hand och nudda vid dörrhandtaget till ditt hem. Till din trygghet.

I kväll såg jag ett jättefint program där Ruby Dee mötte Alicia Keys. Ruby läste avslutningsvis sin fantastiska dikt Calling all Women - enjoy

Calling all sisters. Calling all
Righteous sisters.
Calling all women. To steal away
To our secret place. Have a meeting
Face to face. Look at the facts
And determine our pace. Calling all
Women.We want to reach – first and second
And
Third world women
Come together!
Women in and outside the power structure –
Working women,
Welfare women,
Women who feel alienated and isolated
Women who are all frustrated
Women who have given up – women – women
Questioning women – women
Unpolarized and unorganized.
Ostracized. Tired of being penalized
Come help us start to bridge the gaps
Racial, cultural, or generation
We want some action and veneration.
These men, these men they
Just ain't doing it.
They've had hundreds of years
Now they 'bout to ruin it.
Kitchen, office, ex-prison women
Old and young and middle-aged women
Make this scene
Oh yes, and bring your lunch!
Problems, problems common problems
That we make and cause each other
Sister, daughter, old grandmother
Female child you can bring your little brother
Take the subway, grad a cab
Saddle your mule
Bike it, limo
Take a choo-choo, fly
Or pick 'em up and lay 'em down.
Socialism, capitalism, communism
Feminism, womanism, lesbianism
Here-and-now or futurism
We just can't afford a schism
We got to get together or die.
Now is the time for an evolution
Let's all search and find a solution
For how we'll make it to the next revolution
Or die. Oh yes.
And don't forget your lunch!

Det är viktigt att vi hittar kvinnliga förebilder som vi kan bli inspirerade av och som får oss att ta ett steg framåt. Min förebild detta år är häxsyster Ulrika Hävre. Ulrika tänjer ständigt gränserna och följer sin inre övertygelse som aktivist och medmänniska.
Ulrika - du är fantastisk! Du är den modigaste kvinna jag vet! Må Gudinnan vaka över dig.

Andlig uppgift

Vi matas dagligen med negativa nyheter om finanskris och arbetslöshet. Jag som pendlare blir skrämmande påmind när tågen med jämna mellanrum blir stoppade av att någon som inte orkar mer, har släkt sin livslåga i denna värld. Det är inte lätt att inte bli påverkad av det som media sköljer över oss.

Just nu lever vi i ett vad jag kallar för "skrämselsamhälle". Vi "måste" ha en massa försäkringar i fall något kommer att hända. Ha larm, pensionsspara mm mm. Kan erkänna att jag har de nödvändigaste försäkringar (vad jag anser vara nödvändigt), har inget larm och pensionssparar inte. Och så nu det här med "krisen".

Därför är det viktigare än någonsin att vi som JungfruPrästinnor verkligen vandrar och verkar i jungfru energier. Se det som ett andligt uppdrag. Försöka låta allt detta negativa fullkomligt rinna av en. Jag menar inte att vi ska förneka vad som händer runt oss. Men vi och våra medmänniskor behöver just jungfruenergier mer än någonsin. Glada, lätta och ljusa energier för att kunna tackla det som händer på ett bra sätt.

Låt våra vibrationer sprida sig som ringarna på vattnet. Förmedla Idun och Saga. Fånga dagen och de små förgyllda ögonblicken i tillvaron. Det är min/vår andliga uppgift just nu.