Jag ser kungsblå prickar i luften. En gång i tiden såg jag dem bara då jag stod framför altaret, eller ensam tittade ut genom köksfönstret i skymningen och talade med krafterna, eller trummade med systrar i en glänta. Men nu ... I två dagar har jag varit på konferens med främmande människor från större delen av Sverige och lyssnat på föreläsningar om social problematik. Och ibland dyker de till i luften - de där kungsblå glimtarna, bredvid någons huvud eller helt enkelt framför en vit vägg.
Det är någonting som ändrat sig med energinivån - jag tror inte det är personligt, utan snarare något i luften, i marken, i materien.
Jag sitter på ett hotellrum och längtar hem. Och ändå finns det något även här - på den mest neutrala och opersonliga av platser. Det har hänt något i mötet mellan människor, något viktigt som fyllt mig med god spänning och gett mig vackra drömmar. Jag kan se hur luften förtätar sig så fort jag tänker på de möjligheter vi har om vi samarbetar kring svåra frågor, om vi är öppna och närmar oss varandra från helt olika utgångspunkter.
Det har hänt något med människan. Åtminstone med dem som har energi och känslighet: konstnärerna, lärarna, missbrukarna, häxorna. Det har hänt något med våra hjärtan - en rädsla är försvunnen och ersatt av nyfikenhet. Vem är du? och du? och du? Jag tror inte det är personligt. Det kommer från jorden, och kanske från havet.
Det är dunkelt härinne och trist ljus. Men utanför ser jag kvällshimlen och den är vacker. Månskäran kommer snart att stiga upp i mitt synfält. Jag känner hennes närvaro, vet vart hon är utan att se. Naturen är alltid med mig, allt är naturligt. Det har hänt något med min kropps relation till omvärlden, med mina sinnen. Det är inte personligt. Det är jorden som väckt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar