Farväl Farbror R

Jag tittar på ett foto. En äldre man gör en Fred Astaire pose, iklädd svarta kostymbyxor och en svart t-shirt med ett vitt tryck på bröstet i form av en frackbröst och slips.Det är bara en av alla bilder jag har. Farbror R har varit sjuk en kort tid och ingen trodde att det skulle gå så fort.

Samma sak har jag hört både när det gällde min pappas död och min mammas. "Det gick så fort på slutet", och jag funderar över hur mycket vi själva kan styra?

Kan vi checka ut?

Farbror R väntade tills han fick träffa sin son och sitt barnbarn,

min pappa tills han hade träffat den som han hade utsett som officiant på sin begravning

och min mamma strax efter att jag viskade att hon kunde släppa taget- vi skulle klara oss ändå.

Det är ingen fråga som jag kan få något svar på. Jag kan bara hoppas att vi alla ha ett ögonblick där vi själva kan välja, ett vägskäl där det känns helt naturligt att ta en annan stig.
Jag funderar också över om min sorg är annorlunda för att jag har min Gudinnetro men kommer fram till att sorgen är nog densamma men att jag kanske manifesterar min sorg på ett annat sätt.

Som nu, när jag vill avsluta detta inlägg med ett musikinlägg. Något som är Farbror R för mig. Det kräver lite förklaring. Jag har kännt Farbror R sedan jag var två år. Våra familjer har umgåtts i mer än 40 år. När vi träffades hemma hos Farbror R så väcktes vi alltid med Gyllene Morgon....och då är nog Farbror R den minst religiösa människa jag känner. Eftersom de klipp jag hittade var hemska så får ni bara några rader ur texten...

Gyllne morgon

Gyllne morgon, gyllne morgon
sista natten svunnit hän.
Vi gå ut att möta Frälsaren med fröjd,
Halleluja, ära vare gud i höjd.

När den gyllne morgon de avsomnade
träda fram ur gravarna att Herren se
jubelrop och sång skall fylla himmelen
ty de kära evigt mötas få igen.

Leta sedan reda på Sigur Ros - Vaka på youtube så förstår du hur jag egentligen känner......