Konsten att vara sin egen bästa kompis

Ungefär vartannat år brukar min kropp påminna mig om varför man har semester. Ofta brukar detta inträffa när jag tycker att jag tar dagen som den kommer och har roliga grejor inplanerade. Jag tycker att jag är spontan och impulsiv och att jag gör saker jag inte hinner eller har möjlighet till annars. Men i kroppen känns det säkert annorlunda. Den märker inte skillnad på jobbaktivitet och semesteraktivitet. Den märker bara att här sjuder det och stressas det, var är vilan? Så ungefär en vecka in på semestern händer det, när jag stressar runte ett hörn slår jag i lilltån och bryter den. Alla som har gjort detta vet att det gör djävulskt ont och att det enda man kan göra är att VILA och TA det LUGNT.

I år slog sig kroppen samman med min häst.

-Du kan väl slänga av henne lite lätt. Sa kroppen.

- Aldrig i livet!! sa Skuggi. Sånt gör jag inte!

Hmm. Tänkte kroppen, då får jag väl hitta på nåt annat. Jag vet, jag ber en hästfluga om hjälp.

Och så blev det.

Den lömska hästflugan slog till i går kväll och bet Skuggi så han skrek. Skuggi gjorde en snabb 360 graders piruett och matte flög som en vante i luften och landade med en smäll på höften , mitt på grusvägen. Det gjorde ont. På något sätt tog jag mig hem till stallet ( red), släppte ut hästen i hagen, gick till bilen, körde hem, gick in och svimmade på sängen.

Jag vaknade till och försökte röra på mig. Det gick bra. Jag satte mig upp, gick också bra. Jag reste mig - gick inte bra, det började susa för öronen och jag blev tvungen att lägga mig ner.

Jag höll på så där under kvällen och insåg til slut att

jag var tvungen att ta mig till sjukhus för att få min höft röntgad. Sagt och gjort. Natten tillbringades på akuten där en liten isländsk (!) ortoped till slut konstaterade att inget var brutet.

Under nattens timmar hann jag fundera och resonera med mig själv, påminna mig själv om att jag var sjukskriven förra sommaren. Jag lovade mig själv att ta hand om mig bättre.

Att vara min egen bästa kompis. Att njuta av dagen istället för att springa igenom den.

För att inte glömma bort

när smärtan och stelheten släpper

tar jag fram mina älvsandaler

gjorda av underbar organza

inköpta för en spottstyver i Nice.

Helt omöjliga att gå i

bedårande att titta på!