En midsommarnatts dröm

Månsystrarna har förmånen att kunna fira sina högtider på en magisk plats i ett naturreservat i närheten. Reservatet ligger vid havet och är en gammal strandäng. På ängarna ligger stora stenar i olika former -spår av senaste inlandsisens härjningar. Här växer hassel- och hagtorns snår, en, fläder och vildrosor. På våren täcks marken av backsippor, gullvivor och orkideér. De olika ängarna delas av med gamla stengärdsgårdar. Här finns ett rikt fågelliv och vintertid ser man ofta havsörn över ängarna.

Ända sedan vi besökte platsen första gången har vi varit överrens om att ängarna sjuder av energier och är befolkat av varelser i olika former och storlekar. Vi pratade tidigt om att fira midsommar här.

Det har snart gått två veckor sedan sommarsolståndet och jag har skrivit detta inlägg i mitt huvud ett hundratal gånger. När vi bildade vår grupp och startade denna blogg var syftet att visa att magi i vardagen inte behöver vara krånglig, skrämmande eller omständig. När jag nu ska berätta vad vi gjorde är det svårt. Dels för att vi befann oss i ett tranceliknande tillstånd där det ibland kan vara svårt att skilja mellan dröm och verklighet, dels är en del av händelserna privata men framför allt väver allt in i varandra och för att få ett vettigt sammanhang skulle jag behöva skriva massor. Det gör jag inte utan jag försöker återge vissa händelser.

På sin egen blogg har Sofia skrivit jättefint om hur man beter sig bland småfolk. Det är alltid lika roligt att träffa småfolken och vi skrattade mycket under vår ceremoni. Astrid Lindgrens Rumpnissar är en pricksäker beskrivning av hur småfolk kan vara. Tänk dig att sitta mitt på en äng full av rumpnissar och försöka vara allvarlig och trumma och sjunga. Samtidigt springer nissarna runt som yra höns och håller för öronen och ropar till varandra;

- Varför gör di sådär?

-Varför låter di så konstigt?

-Varför måste di banka så förbaskat?

-Vad vill di egentligen?

-Kan di inte lämna oss ifred?

Som tur är finns det alltid en liten nyfiken nisse som kommer fram och rycker oss i kjolfållen och frågar om vi har något socker eller gull med oss. Med kandisocker kan man bygga mäktiga broar.

Jag drog Pertha, stenrunan, som kvartalsruna och känner att jag ska tillbringa mycket tid på denna plats för att skapa kontakter och förklara vilka vi är och vad vi gör där.

Under kvällen sökte jag upp en stor stenhäll för att försöka resa ner i stenriket. Under resans gång var det någon som sjöng en nidvisa till Pan i mitt öra och när jag kom tillbaka sjöng vi tillsammans denna sång. När vi senare mitt i natten gjorde en Pansittning kände jag väldigt tydligt att detta inte var uppskattat. Vi satte oss på varsin stor sten i en jättestor triangel. Meningen var att vi skulle sitta med ansiktena inåt triangeln men jag kände så starka aggressiva energier från skogen utanför att jag satt med ansiktet utåt i stället.

Jag satt tyst och försökte känna efter vad det var som kändes så hotfullt. Det var ingen mänsklig varelse där. Det var inte skogen i sig, inga småfolk ( dom snarkade som sågverk! ). Efter en stund kände jag att något kom fram till mig, något andades i mitt ansikte och jag kände en frän svett lukt. Jag fick en uppmaning att visa hjortkungen mer respekt, sen blev allt lugnt och doften försvann. I nästa ögonblick står jag i utkanten av en glänta. I gläntan brinner en eld och runt elden dansar Gudar, Gudinnor och människor. I mitten ser jag Pan och jag förstår att det inte var Pan som nyss hälsat på mig utan något annat. En vecka senare är jag ute och rider när jag möter en ståtligt hjort. Den står stilla och fnyser och jag känner igen ljudet. Jag inser då att det är djurens konung Cernunnos som var på besök i gläntan.

Det var en fantastisk kväll och vi fick några timmars sömn innan Sofia "kvidevitt" väckte oss i gryningen för att vi skulle avsluta vår långa ceremoni med nässelkransarna.

Dock kvarstår ett mysterium... vilken fågel flyger i skymningen och kväker som en groda????

Vår vackra Sagohäxa underhåller oss