Fullmånen eld och vatten som var

Vad har det varit med denna fullmåne som gick? frågade min kollega och beskrev ett tillstånd med svettiga nätter, stressade drömmar och oförklarlig ångest. Det var identiskt med det jag själv upplevt - fladdret i magen, överskottet på energi som jag inte vetat var jag ska göra av. Överallt har jag hört och läst dom som vittnar om liknande sömnlösa nätter och stressade tillstånd. Det började tidigt också. Redan en vecka innan fullmånen började jag känna av den. Allt som allt har jag haft en känsla av brådska, som inte haft sin motsvarighet i den fysiska världen utanför.

I och med Klansystrarnas månträffar i samarbete med Gudinneföreningen Vanadis har jag börjat titta närmare på vilken fas månen befinner sig i och vad detta innebär. Av Willenda har jag fått veta att just denna fullmåne rört sig från Kräftan till Lejonet. I årets We'moon kalender läser jag att månen i Kräftan "fördjupar våra känslor och vårt humör är stormigt och vidsträckt, vår hunger och vårt begär att föda andra skärps. Vi skyddar vårt eget, grottar in oss, behöver veta att vi är trygga. Hungern växer, men för mer än mat. ... " Om Lejonet står däremot " Månen i Lejonet lyser upp våra extroverta sidor; vi kokar över av generositet men kan fastna i vårt eget perspektiv. ... " (s. 16 egen översättning)

Med dessa kast mellan våra innersta stormar och mest utåtriktade egon är det kanske inte konstigt att många av oss upplevt något som närmar sig obehag av fullmånens starka energier. Ibland lämnar jag fullmånen i en lätt känsla av sorg, men den här gången känner jag hur skönt det är att få vandra inåt igen; att allt lugnar ner sig och svalkar av. Varje fas har sina behag men också sina risker.