Idag, fredagen den 13 november tänder jag ett ljus för alla mina förmödrar som slutade sina dagar på ett flammande bål.
Vid häxprocesserna letade man efter särskilda kännetecken på de anklagade kvinnornas kroppar. Det kunde t ex vara ärr eller födelsemärken. Allra värst var det om märket fanns på vänster höft.
Jag kan se mig själv stå vid ett bål och se hur en älskad syster bränns upp - det hade lika gärna kunna varit jag. Jag hör ljudet av sprakande eld och känner doften av bränt kött. En ilsken och uppretad flock människor hurrar. Min syster säger ingenting och våra ögon möts en sista gång innan hon försvinner....
Sedan en vecka tillbaka är jag medlem av en grupp som hedrar våra förmödrar med ett speciellt märke på vår kropp.... gissa var mitt märke sitter....
För så där sjutton år sedan gjorde jag en regression under lätthypnos och fick upp en liknande upplevelse fast där är det jag som brinner. Den gläntan som det skedde i har dykt upp i många sammanhang i mina resor och drömmar.
SvaraRaderaDet var väldigt söta kvastar och precis så stor tatuering som jag själv ev kanske någon gång skulle kunna tänka mig....
Mitt ljus har brunnit sedan i morse och dagen har förhoppningsvis mycket kvar att ge innan det är dags att sussa.
Jag vet inte om det var motivet eller platsen men denna tatoo gjorde otroooligt mycket mer ont än den jag gjorde på armen. Samma upplevelse hade flera av de kvinnor som gjorde märket samtidigt. Jag vill tro att vi på något sätt delade upplevelsen med de vi hedrar.
SvaraRaderaWillenda