Isen, det femte elementet i nordisk magi, är sammanbindande och en symbol för kristallerna som bygger upp världen. Det är ett element man måste ha förståelse för om man vill förstå nordisk magi. Den bästa läraren har vi som vanligt precis utanför knuten, i vår naturliga omgivning.
Det är också elementet som dominerar i Nifelheim, den ena extremen inom vilken världen är skapad, den andra är Muspelheim, eldens rike. Mellan dessa riken, mellan is och eld, skapades världen.
Isen kapslar in och bevarar, den drar samman och ökar trycket, komprimerar allt. När inlandsisarna drog över landet förändrades hela landskapet. Isens inverkan är djupgående och långverkande. När isen dominerar kan vi se detaljer vi annars missar: se långt, klart och djupt. Vi lär oss också att stå fast, ha tålamod och leva i förvissning. Allt tinar till våren. Under tiden kan vi skåda djupt och drömma klara, vakna drömmar.
Så kom hon då äntligen - Skade, snön och isens gudinna. Som jag har längtat, efter den vita snön och ljuset som reflekteras från dess yta. Inte bara för att mörkret och fukten började krypa innanför skinnet på mig, utan också därför att Skade påmint mig om sin närvaro de senaste månaderna och väckt en gammal längtan i mig.
Häromdagen gjorde jag en mask till henne som nu hänger på guldramen vid mitt altare. Jag gjorde också en helt ny stav, som är fantasifull med glaskulor, små, små stjärnor och trollsländor, samt ljust skinn och päls. Både masken och staven gjordes av sådant som legat länge och väntat. En gren jag plockat med mig hem i somras, men inte hittat någon plats till, och en mask som jag påbörjade för flera år sedan men aldrig blev nöjd med. Det känns talande. Att helhjärtat få bjuda Skade tillbaka in i mitt liv är något jag väntat på. Väntat på rätt tillfälle, rätt tillstånd, rätt omständigheter.
I flera år har jag arbetat intensivt med Mödrarna: med hem, pengar, arbete, relationer, allt det där som är grunden för ett gott liv. Vi behöver borra ner fötterna i jorden och värmas av solen som lyser på oss mellan varven. Vi behöver lita på vår förmåga att försörja oss, kunna laga soppa på en spik, få saker att växa och bygga oss ett hem med stort H. Vi behöver trygghet som kommer inifrån och syns runtom oss. För mig har det varit en lång resa, men nu har jag nått fram.
Vid vintersolståndet - som jag firar tillsammans med Klansyster Willenda redan den 12:e december - kommer jag att tacka Sunna som lyst upp mitt liv detta år, ja, tacka alla goda gudinnor som hjälpt mig ordna mitt bekväma, trygga liv med alla dess sociala möjligheter: Sunna, Freja, Ran, Gerd och Jord. Sen ska jag öppna famnen och med öppet hjärta välkomna Skade tillbaka: frostgnistrande, iskall, frihetstörstande, bergstark, fokuserad och skön som synden.
För i grunden är jag en Jungfru, och som alla jungfrur behöver jag en trygg bas att leka från. Snart åker vi ut och jagar, jag och Skade. Jagar nya drömmar och mål, eller skidar fram bara för rörelsens skull.
Det har regnat flera dagar och luften är så vattenmättad att man inte märker om det regnar eller bara är tät dimma. Jag åkte upp på Linderödsåsen tidigt i morse och dimman eller markfukten låg en halvmeter över backen. Någonstans ovanför all dimma fanns en sol som vi inte såg på hela dagen och nu i kväll finns en måne som jag känner i varje cell även om jag inte kan se den.
Med så mycket månvatten i rörelse funderar jag över hur andra människor känner sig. Känner alla av månen på samma sätt?
Antagligen inte.
Blir livet lättare om man vet hur ens egen måncykel går?
Troligtvis eller kanske ska jag inte vara så blygsam- Absolut!
Är man klok eller galen när man förlägger en kurs i tenntråds broderi på en fullmåne?
Att brodera med tenntråd var nytt för alla men vi hade olika mycket bakgrund av att "pyssla" tidigare. Det var intressant att observera hur en del deltagare dels var otåliga för att det inte gick fort nog och hur andra reagerade när det blev små fel och man fick backa nåt steg och kanske göra om. Eftersom jag inte kände dom så vet jag inte om de alltid beter sig såhär eller om dom var mån påverkade.
Det är många olika steg innan vi var klara och vår ledare hade klokt nog inte förberett vårt material alls. Prat av skvaller karaktär blandades med perioder av tystnad.
Vi fick göra alla moment själv och jag passade på att viska lite vatten mantran in i mitt armband.
Jag ska snart lämna tillbaka min Laguruna. Året är med lagu är snart slut men jag kommer behålla alla erfarenheter och mitt nya förhållnings sätt till elementet vatten.
Det svors en hel del MEN vad nöjda alla var när vi äntligen var klara. Alla hade dessutom offrat blod på sina alster- skinn nålen var sylvass.
- Jag kan inte minnas när jag gjorde något helt själv ! sa en av deltagarna. och tittade stolt på sitt fina armband.
- Jag kan inte minnas när jag hade en dag fär mig själv i stillhet sa en annan.
Syster måne finns med oss vad vi än gör och hur vi än gör det.
Månsystrars klan och Gudinneföreningen Vanadis spinner trådar över vårt avlånga land och bildar Vanadis Syd!
Den nystartade, spännande Gudinneföreningen Vanadis har sitt säte i Jämtland och deras arrangemang sker oftast i Östersund . Vi som bor längre ner i landet har en tid kunnat läsa om deras evenemang och träffar och har naturligtvis varit gröna i ansiktet av avundsjuka.
Nu har vi fått möjligheten att starta en sydgrupp och vi hoppas att ni ska tycka det är lika kul som vi. Månsystrars klan finns givetvis kvar och kommer blogga här som tidigare. Skillnaden blir att en del av våra evenemang görs i Vanadis syds regi.
Redan nu startar Vi. Varmt välkomna!
Svartmånekvällar med Sofia - Lär känna de nordiska Gudinnorna
Med början den 5:e december håller Jag- Sofia, Svartmånekvällar med tema utifrån en nordisk gudinna eller ett väsen som passar för årstiden.
Vi börjar med stillheten i Ginnungagapet och möter där Audhumbla. Sedan vandrar vi med olika Gudinnor och avslutar med Valkyriorna vid den trettonde svartmånen nästa höst.
Den som är med alla gångerna gör en rejäl resa tillsammans med mig och jag ser fram emot ressällskapet. Du kan också välja att komma bara de gånger det passar dig.
Plats : Malmö under vintern
Fullmånekvällar med Willenda
Kvinnor har levt med fullmånen under årtusenden men vad har vi för relation till syster måne nu förtiden? Genom meditation, trumresor och samtal hämtar vi månkraft. Vi utforskar en del av de många mångudinnor som finns över världen. Preliminär start 19 januari.
Plats: Kristianstadtrakten
Mer info
Mer information om dessa evenemang kommer inom kort. Tills dess kan du passa på att bli medlem i Vanadis. Håll dig uppdaterad genom Vanadis föreningens blogg och facebook-sida
Jag insåg att för mig fanns bara en möjlighet- att förlåta.
- Vi chockar alla och går och äter lunch tillsammans! svarade jag.
Jag hade just haft ett långt samtal med den man som kränkte mig för en vecka sedan. Jag har gått hela veckan och väntat på att han ska ta första steget och komma med en förklaring. Dagarna har gått och varje gång jag har sett honom har jag gått omvägar. I måndags hamnade vi på ett möte tillsammans och allt jag kunde tänka på var att hålla min sköld i kontroll.
Stärkt av mina drömsystrar i onsdags insåg jag att jag var tvungen att konfrontera honom om något skulle hända vilket jag gjorde igår. Vi hade ett bra samtal. Det började med att han "inte förstod alls, kände inte igen bilden jag beskrev" och så vidare. Men som en papegoja upprepade jag vad som hade hänt och hur jag hade uppfattat situationen. Till slut förstod han och bad om ursäkt och garanterade att detta inte skulle hända igen. Sen frågade han hur går VI vidare?
I ett annat liv för inte alls så länge sedan hade jag bara rest mig skakat hand och muttrat något om att vi fick kommunicera bättre i framtiden. Därefter hade jag gått. Jag kanske hade mått bra men långsint som jag är hade detta gnagt i mig en lång tid därefter.
Men mitt nya jag, som vet att vi är inne i förlåtelsens tid, öppnade sitt hjärta och skickade ut en känsla av förlåtelse snabbare än jag hann blinka. Jag behövde inte ens tänka för det fanns ingen annan möjlighet.
Resten av dagen mådde jag hur bra som helst. Jag var på ett träningspass med afrikansk dans på kvällen och energin som drev mig hade inte med ilska att göra- bara livsglädje.
För mig var det här en stor erfarenhet och lärdom. Jag är stolt över mitt nya kloka jag och ska göra allt jag kan för att detta inte ska bli en engångshändelse. Jag har fått se Hels barmhärtiga sida och även om det var en smärtsam väg så är jag oerhört tacksam över lärdomen.
Jag skulle hitta på en bra rubrik till mitt sinnestillstånd och tyckte rubriken Heligt Förbannad var bra och ordvitsig tills jag började fundera på vad det egentligen betydde.... är jag förbannad av Hel..?? Det var ju inte riktigt så jag tänkte men vi kan strunta i det för ett ögonblick.
Jag har idag varit ARG!
SKITARG!
Får man vara det när det är Hels vecka, Mayaenergierna har vänt och vi är inne i en tre veckors tid av förlåtelse? Jag borde helst stå med ett öppet hjärta, le och förlåta MEN JAG KAN INTE!!!
Jag har i dag på min arbetsplats blivit totalt överkörd, detta inför kollegor och mina två chefer.
Och ingen gjorde någonting. Jag vill inte gå in närmare på situationen eftersom den känns ouppklarad, däremot vill jag berätta om ilskan och alla de känslor jag har brottats med sedan detta hände.
Först var jag bara tvärförbannad och som tur vad så var det redan bestämt att jag skulle lämna detta hemska möte tidigare, så jag gick rätt snart efter attacken.
Jag skakade när jag skulle äta min snabblunch.
På nästa möte vara jag allt annat än koncentrerad. Det var ett web/telefonmöte och tur var det. Ingen såg att jag satt och sorterade pärmar istället för att lyssna med 100 % uppmärksamhet.
Mina chefer tittade in under denna mötestid och vi småpratade, dom hade inte vetat något om detta i förväg och lovade "ta tag i detta".
Jag fortsatte med div ostrukturerade jobb några timmar till- och faktiskt, jag satt lite och väntade mig att den person som hade sårat mig så djupt skulle komma och prata om saken.
Tror ni det blev så??
Nej.
Under tiden hade min ilska börjat övergå i diverse hämdtankar.
Allt jag skulle göra.
Om jag hade velat.
Alla typer av hemsk äcklig skademagi- allt for igenom mitt huvud som den primitiva varelse jag var just då.
Men jag hejdade mig och gjorde ingenting för jag vet bättre och kanske började mitt öppna hjärta protestera tyst fast ingen lyssnade.
Jag åkte hemmåt och svor över att det inte fanns någon ved att hugga eller något afrikansk danspass att gå på. Ringde till slut Esmeralda som trots sin sjukdom reagerade precis så som en bästa kompis ska göra i dylika sammanhang-
" Vi gör magin tillsammans, så blir det bättre och starkare".
Vi resonerade och skrattade åt allt vi skulle kunna göra men snart gick diskussionen över i vilken slags musik man spelar när man är riktigt arg. Esmeralda spelar hårdrock, vilket jag faktiskt inte hade en aning om! Hon skickade mig snabbt några länkar som jag lyssnade på och jag kunde konstatera att detta stämde inte med min ilska. Så jag försökte hitta egen ilskemusik. Det jag tills slut fastnade för var en Kate Nash skiva som har några år på nacken. Du känner säkert igen hitlåten Foundations....en annan mycket bra låt är Dickhead...
Jag har nu börjat bli mitt mer normala jag men lite har jag fått att reflektera över.
Jag kände sedan tidigare till utrycket förblindad av sorg. Idag har jag upptäckt att jag kan bli förblindad av ilska. Det var ingen angenäm känsla och som tur var kunde jag rätt snabbt kontrollera mig själv. Men tänk på alla som inte kan det, som bara mal vidare i ilskan....
När jag satt och lyssnade på min ilskemusik tänkte jag på den underbara kväll vi hade sist med drömsystrarna. En av deltagarna hade i helgen varit och lyssnat på Little Grandmother i Köpenhamn och hennes huvudbudskap var att det finns bara kärlek.
Det blir mitt mantra resten av helgen.
Samtidigt vill jag hitta en personlig handlingsplan för hur jag ska göra när jag blir arg nästa gång.
Hur gör DU?
Har du tips på annan bra argmusik eller annan bra argterapi?
