Om den svåra konsten att synkronisera hjärta och öron.

Fredagens ljus tänder jag för de fyrbenta männen i mitt liv; min katt Mårris Balder och min islandshäst Skuggi som på olika sätt bereder mig sån glädje bara genom att finnas till.

I veckan har jag pratat med min häst. Och fått svar. Kloka ord. Rörande ord. Eftertänksamma ord. Och jag känner att jag har tagit ett stort kliv frammåt när det gäller att lyssna på mig själv.

Till min hjälp hade jag en djurkommunikatör och trots att jag tror att man kan prata med stenar och träd, att man kan få budskap från andra sidan, att jag kan prata med Gudinnan och vänner på andra sidan jordklotet så var jag tveksam och lite rädd inför detta möte. Tänk om min häst skulle säga att han vill flytta, att jag red på ett sätt som gjorde ont eller var plågsamt, att jag ryckte honom i munnen eller att han allmänt vantrivdes.

Vi stod utomhus och jag borstade Skuggi medan Maria ( som vi kan kalla henne) satt på en pall vid Skuggis huvud. Den enda information Maria ville ha var hur gammal Skuggi var och hur länge jag hade haft honom. Hon hade papper och penna i knät och efter en stund började hon skriva och hon slutade efter en halvtimme och fyra sidor senare. Därefter fick jag ställa frågor som besvarades. Och sedan började Maria att berätta vad Skuggi hade sagt.

Jag fick synpunkter på vår träning, på var vi rider, på hur vi rider. Jag fick veta att jag satt skönt på hans rygg och att jag var mjuk i händerna och att han trivdes i mitt sällskap. Han gillar våra upptäckar rundor i skogen allra mest och lyckligast är han när han får springa riktigt fort. Jag var den första som har låtit honom känna riktig frihet i farten. Jag skulle lita mer på honom och inte läsa så mycket i böcker utan våga bara känna. Han berättade också att han inte alls är utstött ur flocken ( som jag har trott) utan tycker om att gå för sig själv ibland och filosofera samt att han inte tycker om bråk och ibland är dom så bråkiga....tänk att jag som själv gillar att filosofera har hittat en filosofhäst eller så kanske han hittade mig...

Jag skrattade och grät om vartannat, rörd över den omtänksamhet och den oro min häst även känner över mig . Han känner allt jag tänker eller känner, all oro eller funderingar som inte har med ridningen att göra. När jag tittade Skuggi i ögonen såg jag nått nytt - en ny sorts förståelse och ett löfte om att vi ska fortsätta med det här - att prata och att lyssna på varandra.

I går återvände jag till stallet första gången efter denna pratstund och min häst kom springande mot mig i hagen på ett sätt han inte gjort förrut och tittade på mig med pigga ögon. Jag vet att han sa nåt- det kände jag men jag kan ännu inte höra alla ord , jag har inte lyckats synka alla kroppsdelar ännu men jag ska fortsätta känna innåt, lyssna, vara ödmjuk för alla bilder och vara totalt närvarande i våra ögonblick tillsammans. Sen tror jag att resten ger sig av sig själv.