Höstdagjämning - Gemensamma Resor i Andevärlden

Det sägs att ett förhållande har goda chanser att överleva utifall man klarar att resa tillsammans. Detsamma kan sägas om andligt arbetande kamrater, men om resor i Andevärlden. Att transresa gemensamt är ett bra tillfälle att se hur samspelta man är. Övningen kräver nämligen både fingertoppskänsla, förståelse för den andres språk och stor tillit.

Efter en vacker dag vid hassellundar och hav, med rönnbärs- och annanbärsmagi, avslutade vi kvällen framför brasan. Vi ville sjunga för nornorna och se om vi kunde använda Höstdagjämningens spricka i tiden att skåda. Vi trummade, ramsade och lät till och med envisa telefonsignaler bli en del av rytmen. Det sömniga, sugande, rymdiga tillståndet infann sig. Det var en lätt trans, medvetenheten om trumman och elden fanns fortfarande, men fingrarna trummade av sig själva och själen var fri att utforska vad den ville. Jag började berätta om den plats jag befann mig, och Syster W – som var på en helt annan plats – kom galloperande för att göra mig sällskap. Vi undersökte platsen och vad den betydde, gick vidare längst dess symboliska trådar och lärde oss saker om hur hösten kommer att te sig, sådant vi behöver tänka på, om anmödrar och anfäders roll i det andliga arbetet och annan själsföda.

Resan drevs framåt som ett samtal. Jag berättade vad jag såg, Syster W bekräftade och fyllde i. W berättade vad hon fick till sig, jag bekräftade och drog tråden vidare. Ibland kom trevande beskrivningar, ibland riktigt poetiska utläggningar, till och med en barnvisa dök upp mitt i det hela. Vissa ord var våra egna, men tidvis var det också någon annan varelse som talade genom oss. Budskapen var tydliga och självklara, om än inte alltid vad vi hoppats på. När vi var färdiga hade vi båda dock en känsla av att allt var precis som det skulle och vi hade bättre förstående av oss själva och vår omvärld.

Att resa tillsammans på detta sätt kräver sina deltagare. Det får inte finnas behov att hävda sig hos någon av deltagarna och inte heller olösta konflikter. Väl i Andevärlden finns inte utrymme att dra åt olika håll och absolut inte att utöva maktkamper. Då trasar man sönder resans fina fibrer. Gemensamt resande kräver att man är stadig som sten och mjuk som vatten. Ibland är man rodret allt rör sig kring, och ibland flyter man med, undersöker platsen den andra sökt, bekräftar, fyller i och stödjer. Man får inte ha så bråttom att man underlåter sig att uppmärksamma den andres syner och ord.

Så vad är temperaturen på förhållandet efter vår gemensamma resa? Jo tack, om du frågar mig så finns det utmärkta chanser att arbeta tillsammans precis så länge som vi känner för det. Eller hur syster W, även om jag började med att dra dig till en tom och kall grotta ;).