Att Rida sin Ångest

Jag har ångest. Växtångest. Darrande vackra dagar och underbar omgivning, goda planer blandas med sting av knivskarp självkritik och stress: Varför är jag inte mer än jag är? Varför har jag inte kommit längre? Varför är vissa saker så svårt för mig? Går jag åt rätt håll? Slösar jag bort min tid?

Jag har precis insett att jag gjort ett generalfel i tänkandet. Jag har varit så upptagen med att fokusera på att vända mig utåt och få igång/göra/färdigställa efterlängtade projekt att jag missat det uppenbara; Ju längre man sträcker sig utåt, desto djupare måste man gräva inåt. Jag drar därför i bromsen och gör följande. Mitt i jobb, studier, skrivande och ceremoniplanerande går jag in i den djupandliga skolan. Jag låter Alberto Villoldo vara min lärare, därför att han verkar vara en sjysst snubbe och därför att hans senaste bok handlar om precis det jag behöver. Att hitta sitt sitt individuella syfte. Jag tänker inte stressa igenom den här boken utan faktsikt noggrant göra den ena inre resan efter den andra; anteckna och vara riktigt, riktigt inåtcentrerad så att dom trådar jag sträcker ut mot världen är sanna, rika och riktiga.

Man kan skygga för ångest, eller rida igenom den. Den vill någonting och jag tänker låta den få tala högt och rent. Jag ska lyssna noga, svara artigt och vänligt. Sen ska jag ta udden av den med djupandning, yoga, meditation, inre resor och glädje över allt jag har omkring mig. Och även i mig. Jag dansar med mina Idunprästinnor som är perfekt sällskap nu; men även med min egen klarsynta Saga, med mina kraftdjur, med Älskaren, vänner, familj, bekanta och ibland med fullkomliga främingar. Livet är både rikt, skrämmande och spännande.

Jungfruresa med yoga

Det är verkligen en kroppslig resa att utöva yoga. Jag har äntligen efter många års "jag ska" börjat att väva in praktiserandet i mitt liv. Har fördelen att få yoga på jobbet vilket gör att minst två ggr i veckan blir det av. Nu ligger min utmaning i att få till det dagligen, hemma, själv. Diciplin i allra högsta grad.

Klappar mig lite nätt på axeln för denna dag startade jag med ett litet pass och hälsade solen med värmande övningar.

Kroppen blir så påtaglig och nära. Har fått träningsverk i muskler jag inte hade en aning om existerade. Stelheten ska vi inte prata om. Men "kylskåpet" börjar att mjukna, sakta, sakta.

Nu ser jag klart att min vandring med Idun kommer att innebära utmaningen i att förvandla tanken och "jag ska" till ren handling. Att faktiskt göra allt det där som jag alltid pratat och tänkt om. Som att utföra yoga, meditera, tatuera mig, dansa på daggvåta ängar en tidig sommarmorgon med blommor i håret, besöka ursprungsbefolkningen på andra sidan Atlanten (en kostnadsfråga i och för sig, men ändå), stödja olika organisationer mm mm.

Att vandra med ungdomens Gudinna är att få tillbaka naiviteten. Lära sig på nytt att ta för sig så som bara ungdomen kan. Men framför allt att ta ansvaret att våga leva sitt liv fullt ut.

Vill ni dansa denna utmaning tillsammans med mig?

Nanna bor i Eslöv!

Månen har vänt och jag var ute i går och spanande på den stjärnfyllda natthimlen men ingen månskära vilket förbryllade mig litegrann. I dag hade klansystrarna planeringsmöte i Eslöv och när tåget rullade ut från stationen och vi lämnat staden bakom oss såg jag något fantastiskt. Nanna´s tunna bleka skära hängde och vaggade i en tunn tråd som satt fast i Venus. Månskäran nuddade nästan vid marken och jag förstår nu varför jag inte har sett detta hemifrån. Det är en hel Linderödsås mellan mig och Eslöv. Eslöv brukar tillskrivas både det ena och det andra när det gäller skönhet och liknande vilket jag inte kan kommentera efter som detta var mitt andra besök på orten men jag kan konstatera att det är här den vackraste nymånen i februari bor!

Nanna ligger i en vagga

under Venus klara ljus.

Natten döljer gammal hagga

längtar efter vårens rus.

Vill till havet vända åter

känna ungdom i sin kropp.

Säger till sin unga dotter

Finns det liv så finns det hopp.

I dag hyllar vi vår sjörövarprästinna!

Denna underbara dag när Sunna sveper över vinterlandskapet och för med sig dofter av vår och när vi till kvällen hoppas träffa Nanna´s bleka leende, vill vi hylla vår älskade, underbara, påhittiga, modiga, fiffiga, viga, kloka, engagerade, sanna, ordmagiska, mystiska, vackra klansyster Sofia på din födelsedag.

Vi önskar dig allt gott idag och det kommande året.
Må Din Gudinna vara med dig och vaka över dig.

Stor kram

från Dina klansystrar Willenda och Megana

Halvvägs i meditationsdagarna

Efter mörkermåne börjar man fundera på hur fullmånelöftena fungerar. Mina var löften om stunder av meditation varje dag; och att utöka det så kallade meditativa sinnet. Det vill säga, lugna tankarna och tillåta sig fastna på vackra ting även under helt vardagliga göranden.

Det har gått bra, det har varit fruktbart, men det har verkligen varit både det ena och det andra som flutit upp. Det viktigaste jag lärt mig, som jag kommer att fortsätta med, är vikten av mellanrum av aktiviteter. När jag kommer från jobbet/praktiken/stan så startar jag inte på det jag ska göra hemma, utan sätter mig en stund framför altaret. Det gör en värld av skillnad.

Ändå har jag varit trött vissa dagar, särkilt innan mörkermåne. Trött intill känslan av att ingenting är roligt. Jag tror meditation framför allt får en att känna mer och noggrannare. Känna av glädje, lätthet och gudinnlighet, men också trötthet och att vara utarbetad.

Jag har missat meditationen några dagar. Jag har inte utfört perfekta ritualer utan ramlat ner i en fåtölj och börjat meditera ad hoc. Men det har varit bra, och jag kommer att fortsätta. Se vad som mer bubblar upp. Se vad nya vanor bidrar till. Har på det senaste också lagt till en del yoga; vilket är välkommet och skönt. Både kropp och själ behöver det.

Nu återkommer månljuset och växer igen.

Väl mött.

Mitt fantastiska tempel!

Halvägs in i månaden tackar jag klansyster Fia för denna månes utmaning. Jag tar en stilla stund så gott som dagligen när jag kommer hem. När jag igår gick runt och tände alla ljus och ljuslyktor en efter en spreds ett allt starkare ljus i det mörka huset och jag tänkte att Wow - jag bor i ett tempel! Jag lade mig ner på fårskinnsfällen framför brasan och lät tankarna vandra runt i kroppen.

Tanken fick hälsa på de olika kroppsdelarna och höra efter hur det stod still. Jag fick massor av upplysningar från kroppsdelar jag bara tar för givet. Jag påmindes då av att vår kropp är vårt egentliga tempel och jag är så oerhört tacksam över att mitt tempel är helt och fungerar så som jag vill. Samtidigt får jag dåligt samvete, för ett riktigt tempel skulle inte fungera så bra om man skötte det som jag ibland sköter mig själv. Dålig sömn, ojämna matvanor, stress och höga krav.

Så i energin av dagens nymåne ger jag mig själv en vänlig påminnelse om att vara rädd om mitt tempel. Det är det enda jag har och det är svårt att hitta reservdelar.

Min fortsatta utmaning tills nästa fullmåne blir att försöka börja dagen med en liten stilla stund i stället för att rivstarta varje morgon. Hur går det för dig Fia?

Happy Birthday Sweetheart!

Fredagens ljus brinner för min bästa vän och sister in the craft , Esmeralda, som idag fyller år!!! Jag är med dig i hjärtat denna dag och hoppas att vi snart ses igen.

Love you always!

Willenda

En liten knuff......

Älskade månsystrar, ibland behöver man en liten stillsam knuff....

Jag tackar för att ni finns och för allt ni inspirerar mig att göra.

Magin har åter sin rätta plats i mitt liv med små meditationer varje dag- från mitt hjärta- TACK klansyster Fia!

Jag yogar mer regelbundet än jag någonsin har gjort- tack för uppvisningen Fia och för utmaningen klansyster Megana!

Jag ser med intresse på alla nya bekantskaper och livsformer -tack för råden syster Oona!

MIN allra käraste, mest älskade syster Esmeralda, Tack för att du står bakom mig och på min sida i alla situationer.

Jag duger som jag är, det jag gör räcker mer än väl. Jag har inte längre något behov av att vara duktig. - Tack för dessa kunskaper Idun!

Lyssnerskan

I går hade jag besök av en syster i nöd. Hennes senaste år har varit kantat av prövningar slag i slag och hon hade ingen att prata med. -Får jag komma till dig? frågade hon för en tid sedan och med prästinneråg i ryggen svarade jag ; Javisst.

Jag förberedde mig med lite meditation och jag kallade på Idun och bad om hennes stöd och vishet. Jag tände massor med ljus, lite mild rökelse och mild musik. Systern kom, lite spänd men vi skapade snart en fin bro av respekt och trygghet. Och jag lyssnade, och lyssnade, ställde försiktiga frågor och tarotkort, allt i ljuslågornas sken och med Idun sittandes i ett hörn av köket i en stor gungstol som knarrade hemtrevligt.

Flera timmar senare gick en lite gladare, mindre tryckt syster på väg ut mot nya utmaningar i livet. För så är det. Vi kommer inte undan svårigheter, vi kommer att möta död, skilsmässor separationer och olyckor av olika slag. Mitt i denna livets ström står jag med mitt lyssnande öra, mitt öppna hjärta och min kanal till Gudinnan. Ett exempel på prästinnans uppdrag och arbete mitt i vardagen. När får vi vår självklara plats i samhället ?

Magisk morgon

Morgondimman ligger tät därute. Natten har precis gett vika för Dagen. Det är tyst, så tyst. Resten av familjen sover. Denna stund är magisk.

Mitt ljus för Gudinnan Idun är tänt. Bönen till henne och mina hjälpare var en tacksägelse till allt det som är just nu i denna stund. Jag njuter av ensamheten, tystnaden och dimman där ute.

Dagen är ny och än vet jag inte vad för rika gåvor den kommer att bära med sig. Just att inte veta, bara möta det som kommer, är magi på högsta nivå.

Ljuset i väster

Venus

Kvinnans planet lyser nu starkt i väster, känslornas väderstreck.

Enligt Den stora Astrologiboken av Julia och Derek Parker stimulerar Venus blidhet, vänlighet och alla sällskapstalanger. Nyckelorden är harmoni, enhet och kärlek.

Så vad passar väl bättre än att kärleksgudinnan strör sitt stjärnljus och låter sitt stoft trilla ner över oss denna Kvinnans dag. Förstärker med det vår kraft, vårt mod och styrkan. Styrkan och kraften i att vara kvinna. Den kvinnliga mystiken och energin i att kunna ge utan att kräva något tillbaka.

Så vänd din blick mot den svarta natthimlen i väster och möt hennes ljus och energi.

Fredag den Trettonde

Det är Fredag den Trettonde. Den stora Gudinnans dag.

Jag umgås passande nog mestadels med kvinnor hela dagen. Och dagen kommer att handla mycket om möten med brister och behov. På boendet för hemlösa kvinnor pratar jag om bristen på boendeplatser för kvinnor, om behovet av dagcenter med tillgång till datorer för bara kvinnor så att de får plats.

Kvällens klubb som får ett besök senare är en feministsik queerklubb, skapad av tjejer och kvinnor som tröttnat på att inte kunna slappna av på krogen, som vill få vara som dom är utan kommentarer, blickar eller krav. För det är dåligt med plats för kvinnor i kvällssvängen. Också.
Ibland glömmer jag bort varför jag väljer Gudinnan som en viktig manifestation av den andliga kraften. Men idag, Fredag den Trettonde, kvinnans mest tursamma dag (men inte nödvändigtvis resten av samhällets) blir jag påmind om behovet av Henne.

När Gudinnan tar plats gör kvinnan det också. Gudinnetron är en andlig injektion för feminismen. En vibrerande, varm famn att samla styrka i. Gudinnan kan vara Krigare och Mor, Hagga och Förföreska. Men idag har jag valt att manifestera Henne i Hennes ljuvaste form. Med ett stort, runt silverljus på det stora altaret. Med mjukt, rosa ljus i den femarmade och på resterande altare. Även Älskaren har fått sitt i form av tjugo bedårande, rosa rosor. En påminnelse om att även hans hårbarkade, feminist till sambo kan vara mjuk och barnslig som blomblad.

Hemlösa Haggor, Androgyna queerfeminister, och mjuka Älskarinnor. Alla är vi del av Gudinnan och alla behöver vi få utrymme, få plats att vara som vi vill. Överhuvudtaget få plats på våra egna villkor.

Idag kommer jag ihåg Gudinnan i trettontalet; hela året, den fulländade, föränderliga kraften. Gudinnan i alla Hennes former. Och jag kommer ihåg varför jag en gång valde att följa Henne. Varför behovet av Gudinnetro finns.

Silverljuset brinner, och Hennes krafter sprids i världen.

"Kalla mig vid mitt rätta namn!"

Föreställ dig följande scenario;

Du är ute på stan i folkvimlet och ser någon du tycker dig känna igen och ropar på denna person. Men hon/han reagerar inte och försvinner innan du hinner få kontakt.

I tisdags kväll när jag gick runt och släckte i huset såg jag några enstaka snöflingor dansa i gatlyktans sken. I går när jag vaknade var världen Skadivit.

-Underbart, Skadi är här, Välkommen Skadi sa jag högt.

Jag var ute flera gånger under gårdagen och det var lika härligt varje gång med stora snöflingor som klappade mig på kinden, lekte med mina ögonfransar eller lade sig som en vit mössa på mitt korpsvarta hår. Jag pratade med Skadi vid varje utevistelse och eftersom jag har mina rötter i mellansverige var jag glad över hennes besök vilket jag framförde flera ggr.

Jag hade bestämt ridträff med en kompis och när vi kom upp till stallet var gårdsplanen täckt av ett halvmetertjockt snötäcke och det snöade fortfarande - ännu mera Skadi. Vi pulsade bort till våra hästar och det var rätt skönt att sitta upp i sadeln och låta dem göra jobbet även om jag var lite tveksam över hur det skulle gå, jag har aldrig ridit i djup snö förut. Jag var lite spänd i början men märkte snart att det finns en klar fördel med att ha fyra ben -om ett snubblar står man bra på de tre andra. När min spänning hade släppt hade vi jättekul och vi provade alla gångarter inklusive flygande pass så snön yrde. Aldrig har min häst frustat av glädje så mycket och hästarna i hagarna runtomkring sprang i kapp och roade sig dom också.

När jag kom hem hade snöfallet slutat och jag såg en blekmåne på kvällshimlen. En stund senare gick jag ut för att hämta ved och där var hon - bleka fina Skadimånen. Hon skrattade och gjorde konster.

- Var har du varit, frågade jag.

- Ingenstans och överallt men här hela tiden svarade Skadi

- Men jag har ju kallat och ropat i flera dagar, svarade jag.

- Javisst och jag har hört men du måste kalla mig vid mitt rätta namn skrattade Skadi innan hon försvann bakom nya snömoln.

Så då gör jag det - Välkommen Skadimåne!

Jungfrumåne- var är du?

Denna månads fullmåne påverkas mycket av min nya ledsagarinna, Idun. Jag bryter invanda livsmönster i stort och smått. En del är skitjobbigt rent ut sagt, annat är lekande lätt och lockar till skratt som min plötsliga förkärlek för rosa. Som Frejaprästinna har jag snabbt fattat beslut, snabbt bildat mig en uppfattning och situationer och människor. Bedömt en ny bekantskap på en 100-dels sekund och haft svårt att ändra denna uppfattning senare när jag väl lärt känna personen. Intalat mig att det jag kände i magen var rätt. Men var det magkänsla eller var det egentligen en tjock sköld av pansar........

Inför denna fullmåne har energierna varit helt annorlunda än vid Ismånen. Syster måne har varit svårfångad och inte visat sig mycket. Den gångna veckan kändes tryckande och lördagens tjocka dimridåer var fysiskt plågsamma. Jag fick inte luft! Jag fick ingen månkontakt. Jag ville gå ut och trumma bort molnen med min Heltrumma men jag stillade mig......... och vände mig till min inre måne och mitt inre månlandskap.

Det kliade i hela kroppen och till slut gav jag efter och stack ut och red i tre timmar. Det kändes spännande att rida i den tjocka dimman - som att vara med i en svartvit gammal skräckfilm. Denna spänning delades inte av min lilla kämpe Skuggi som till en början såg monster överallt. ALLA stenar kunde vara farliga vargar.

Söndagen var raka motsatsen - Sunna spred sitt breda leende över oss alla och livet var plötsligt lätare att leva. Jag hade tänkt ta det lugnt men Skuggi ropade och det blev en ny tur. Jag försökte fråga Skuggi vad han ville göra idag och han ville helt enkelt skritta med långa tyglar så det gjorde vi hela rundan. Det var härligt och kravlöst. Sunnas strålar lockade fram vårkänslor längs vägen och vi såg ekorrar som jagade varandra och havsörnar som seglade majestätiskt mot den blå himlen.

När det var dags att åka hem fick jag ett infall och körde en väg som jag inte kört på länge och Vem mötte mig med sitt milda silverskimrande leende om inte Nanna, syster måne. Det var en underbar känsla att köra mot månen medan solen gick ner och kastade eldfängda ljuspel i min backspegel.

När jag kom hem gjorde jag ett tappert försök att fånga skådespelet i min dagbok vilket också känns nytt och kul. Idunprästinnan målar- oavsett om hon kan eller inte. Jag har märkt att hon väntar och låter andra ta initiativet. Idunprästinnan kan också vara helt tyst. Hon sår tankeFRÖN och väntar. Hon antar Sofias meditationsutmaning men på sitt eget, lite snällare vis - 10 minuter -helst en gång per dag eller när tid gives, kanske med lite yogainslag om andan och lusten infaller.

Jag avslutar därmed ismånens spegelutmaning.

I går kväll var det ridskola på kvällen. Jag fantiserade hela dagen om hur härligt det skulle bli att rida i månsken, men ack , ack, ack, vad svart, svart, svart det var. Men magiskt svart och med kattuggle hanarnas lockrop - skräckfilmsvarning för de som inte hade hört de förrut men vi andra visste att jungfrumånen var här -även om hon inte visade sig.

Sagas måne, Jungfruns måne

På månens egen dag är det Fullmåne. Februarimåne, Sagas måne och Jungfrumåne.
Månvarvet som gått antog jag Willendas utmaning, men med en egen twist. Det har gått halvbra ärligt talat. För det är svårt att stilla sina röster i huvudet. Särskilt om man har många och världen rör sig fort runtomkring.

Det här månvarvet fortsätter jag därför på samma tema men i en mer konkret form. Min fullmåneutamning - som kommer att påverka min värld ett månvarv framåt - är att minst två gånger varje dag ta tio minuters meditation. Genom att fokusera på min kristallkula, eller på ett ljus ska jag stilla mina tankar till Ingenting. Under dagarna ska jag sen komplettera genom att ta små, små stunder av stillhet; några djupa andetag och blicken fäst på något vackert som ett moln, en gren som vajjar i vinden, eller en gnistrande ring. Djupa andetag och stunder av stillhet hela dagen. Tillåta mig att känna det meditativa sinnet, andas djupt ofta, och vara i stunden så mycket det går.

Det är min fullmåneutmaning. Det kommer att göra månvarvet än mer njutbart.

En riktigt god Sagamåne önskar jag er alla. Jungfrun är tillbaka.

Magin i vardagen

Megaliterna i Carnac

Magi i vardagen är att tända Gudinnans ljus när man kommer hem från jobbet. Lite rökelse som nästlar sig in i näsborrarna och öppnar sinnet. Att på kvällen gå ut på altanen och hälsa på månen och vara medveten om i vilken fas hon befinner sig i. Sätta sig i lugn och ro med lite skön musik och en kopp med avslappnande te. Känna Gudinnan runt och inom sig. Vandra i hennes energier och verka genom dem.

Att om möjlighet finns, som Sofia inspirerat mig till, göra en liten minikraftkälla på jobbet. Just nu har jag bara ett vackert kort med en sol på. Blir lika glad varje gång min blick möter det. Eller som du, Willenda, att ta med ett ljus och tända det. Att även göra sitt arbete till en magisk och medveten del. Men även låta ljuset/kortet påminna om det som behövs påtalas i det andliga arbetet.

Vara medveten om de möten man gör. Vilka djur/fåglar får jag äran att se. Observera årstidernas växlande i de träd och buskar man passerar dagligen. Nu är det de ljusgröna knopparna, de blyga snödropparna och vintergäcken som ögat letar efter. För våren, jungfrun, hon är på väg.

Vandra vardagen med magi och Gudinnan i sinnet.

Fredagens ljus.......

I morgon tar jag med ett stort ljus och gör en liten kraftkälla på mitt skrivbord. Det tända ljuset skall påminna mig om att jobbet bara är en liten del av mitt liv- det ÄR INTE mitt liv. Jag skall andas, ta pauser, inte stressa och jag skall gå hem i rätt tid.

Jag börjar känna Jungfrumånens energi som ett litet pirr i tårna.......

Den fantastiska månen är fotograferad av min vän Roland Lithander.

Idun -Välkommen

Idag firar vi Ljuslågefesten (imbolg) som alltid infaller den 2 februari.

I många år var detta årets viktigaste högtid men personliga omständigheter med svår sjukdom och död i min närmaste familj har lett till att detta har kommit ur fokus under en längre tid. Freja och Hathor som jag bjudit in tidigare har funnits med under dessa svåra år och har bidragit till de erfarenheter jag har idag.

Jag har alltid valt den svåra vägen i allt jag har företagit mig i livet och jag har utmannat mig själv på alla tänkbara sätt. Det senaste året har jag blivit varse detta "duktiga" beteénde som jag har hållt på med så länge jag kan minnas. Jag har fått bekräftelse i MVG på tentor och har pressat mig själv att hela tiden göra allt lite bättre än vad som egentligen krävdes. Lyssnerskan var min roll i olika relationer men vem lyssnade på mig? För vems skull har jag egentligen varit duktig i alla dessa år?

Med Freja innanför skinnet har det inte funnits tid för dessa tankar utan hon har bidragit med (falsk) energi och krigisk kampvilja. Bit ihop! Kämpa på! var henns budskap -och det gjorde jag tills det en dag inte gick längre och allt rann över. När jag i sommas började må bättre insåg jag att det var hög tid för oss att skiljas åt. Men vem skall komma i hennes ställe? En magisk dag vid havet gav svar och jag visste att det var Idun jag skulle kalla på.

Det finns inte så mycket att läsa om Idun om man söker i litteratur eller på nätet. Man hittar samma meningar; Idun var en av de kvinnliga gudarna i Asgård. Hon var gift med Brage som var Skaldekonstens Gud. Idun hade ett skrin där hon förvarade livets äpplen och det var Iduns äpplen som gjorde att gudarna höll sig evigt unga. Så fort de började åldras gick de till Idun som låste upp sitt skrin och bjöd dem av frukten. Äpplena var alltid lika många. När någon ätit ett äpple fanns där strax ett nytt.

Min klansyster Megana hade också bestämt sig för att vandra med Idun och i lördags hade vi en fantastiskt ceremonidag. Vi dekorerade årsljus och höll vår ceremoni nere vid havet. Det var en gråmulen dag men behagligt eftersom det inte blåste. Vi började med att gå runt och leta strandfynd till vår kraftplats. Det brukar finnas gott om fjädrar och benrester här eftersom det är en populär rastplats för flyttande fåglar. Men denna dag hittade jag bara lämningar efter mänskliga aktiviteter. En färgpensel, en tegelsten, platsbitar, isoleringsmaterial, ett andhuvud och käkbenet från en kanin. Det blev en påminelse om att den natur som vi ser som självklar är skör och lätt kan förstöras. Megana hade hittat lite fjädrar och ben och tillsammans byggde vi en fin kraftplats på en stenhäll.

Vi började med att tacka Freja och Hathor som hade varit våra följeslagare de gångna året. Vi tackade för erfarenheter och lärdommar och släppte dom fria. I samma ögonblick som Megana hade yttrat den sista stavelsen i sitt tack blev området iskallt och kylan kröp innanför skinnet. Det kändes verkligen att dom hade lämnat oss. Vi gick till vår kraftplats och fortsatte vår dedikation och i samma andetag som jag bjöd in Idun så blev jag insvept i en varm skyddande famn.

Det är inte tanken på evig ungdom som har gjort att jag ville arbeta med Idun utan en känsla av att hon representerar och står för ett förlåtande och mindre kravfyllt levnadssätt. Jag vill i Iduns sällskap lära mig att vara snällare mot mig själv. Vi får se hur det går..... Idun är också Gudinnans Jungfruaspekt, nymånens, vårens och fruktbarhetens Gudinna.

När Idun går över en äng så blir det inga fotavtryck efter henne utan det slår ut blommor där hon har satt ner sina fötter. Blommornas doft stannar för evigt kvar hos Idun.

Jag skall gå som Iduns prästinna det kommande året. Jag skall alltid ha blomsterfrön i fickorna som jag kan sprida ut där det ser magert ut eller där jag tycker det passar. Blomsterfrön kan ibland vara mer symboliska i form av stöd och vägledning till dom som ber om det. Jag skall hjälpa människor att knyta handfasteband och jag kommer att namnge Gudinnelån. Kanske guidar jag någon över till Gudinnans eviga rike. Som Iduns prästinna ska jag också synas mer i vardagen och vi får se hur lång tid det tar innan jag går till jobbet i min vackar lila kläning....

Blomsterängen symboliserar också en hotad biotop så på något sätt skall jag öka mitt miljöengagemang. Men allra mest skall jag lyssna till min inre röst och göra som den säger när den vill stanna upp, ta det lugnt och lukta på blommorna.