Jungfrumåne- var är du?

Denna månads fullmåne påverkas mycket av min nya ledsagarinna, Idun. Jag bryter invanda livsmönster i stort och smått. En del är skitjobbigt rent ut sagt, annat är lekande lätt och lockar till skratt som min plötsliga förkärlek för rosa. Som Frejaprästinna har jag snabbt fattat beslut, snabbt bildat mig en uppfattning och situationer och människor. Bedömt en ny bekantskap på en 100-dels sekund och haft svårt att ändra denna uppfattning senare när jag väl lärt känna personen. Intalat mig att det jag kände i magen var rätt. Men var det magkänsla eller var det egentligen en tjock sköld av pansar........

Inför denna fullmåne har energierna varit helt annorlunda än vid Ismånen. Syster måne har varit svårfångad och inte visat sig mycket. Den gångna veckan kändes tryckande och lördagens tjocka dimridåer var fysiskt plågsamma. Jag fick inte luft! Jag fick ingen månkontakt. Jag ville gå ut och trumma bort molnen med min Heltrumma men jag stillade mig......... och vände mig till min inre måne och mitt inre månlandskap.

Det kliade i hela kroppen och till slut gav jag efter och stack ut och red i tre timmar. Det kändes spännande att rida i den tjocka dimman - som att vara med i en svartvit gammal skräckfilm. Denna spänning delades inte av min lilla kämpe Skuggi som till en början såg monster överallt. ALLA stenar kunde vara farliga vargar.

Söndagen var raka motsatsen - Sunna spred sitt breda leende över oss alla och livet var plötsligt lätare att leva. Jag hade tänkt ta det lugnt men Skuggi ropade och det blev en ny tur. Jag försökte fråga Skuggi vad han ville göra idag och han ville helt enkelt skritta med långa tyglar så det gjorde vi hela rundan. Det var härligt och kravlöst. Sunnas strålar lockade fram vårkänslor längs vägen och vi såg ekorrar som jagade varandra och havsörnar som seglade majestätiskt mot den blå himlen.

När det var dags att åka hem fick jag ett infall och körde en väg som jag inte kört på länge och Vem mötte mig med sitt milda silverskimrande leende om inte Nanna, syster måne. Det var en underbar känsla att köra mot månen medan solen gick ner och kastade eldfängda ljuspel i min backspegel.

När jag kom hem gjorde jag ett tappert försök att fånga skådespelet i min dagbok vilket också känns nytt och kul. Idunprästinnan målar- oavsett om hon kan eller inte. Jag har märkt att hon väntar och låter andra ta initiativet. Idunprästinnan kan också vara helt tyst. Hon sår tankeFRÖN och väntar. Hon antar Sofias meditationsutmaning men på sitt eget, lite snällare vis - 10 minuter -helst en gång per dag eller när tid gives, kanske med lite yogainslag om andan och lusten infaller.

Jag avslutar därmed ismånens spegelutmaning.

I går kväll var det ridskola på kvällen. Jag fantiserade hela dagen om hur härligt det skulle bli att rida i månsken, men ack , ack, ack, vad svart, svart, svart det var. Men magiskt svart och med kattuggle hanarnas lockrop - skräckfilmsvarning för de som inte hade hört de förrut men vi andra visste att jungfrumånen var här -även om hon inte visade sig.