Jag har ångest. Växtångest. Darrande vackra dagar och underbar omgivning, goda planer blandas med sting av knivskarp självkritik och stress: Varför är jag inte mer än jag är? Varför har jag inte kommit längre? Varför är vissa saker så svårt för mig? Går jag åt rätt håll? Slösar jag bort min tid?
Jag har precis insett att jag gjort ett generalfel i tänkandet. Jag har varit så upptagen med att fokusera på att vända mig utåt och få igång/göra/färdigställa efterlängtade projekt att jag missat det uppenbara; Ju längre man sträcker sig utåt, desto djupare måste man gräva inåt. Jag drar därför i bromsen och gör följande. Mitt i jobb, studier, skrivande och ceremoniplanerande går jag in i den djupandliga skolan. Jag låter Alberto Villoldo vara min lärare, därför att han verkar vara en sjysst snubbe och därför att hans senaste bok handlar om precis det jag behöver. Att hitta sitt sitt individuella syfte. Jag tänker inte stressa igenom den här boken utan faktsikt noggrant göra den ena inre resan efter den andra; anteckna och vara riktigt, riktigt inåtcentrerad så att dom trådar jag sträcker ut mot världen är sanna, rika och riktiga.
Man kan skygga för ångest, eller rida igenom den. Den vill någonting och jag tänker låta den få tala högt och rent. Jag ska lyssna noga, svara artigt och vänligt. Sen ska jag ta udden av den med djupandning, yoga, meditation, inre resor och glädje över allt jag har omkring mig. Och även i mig. Jag dansar med mina Idunprästinnor som är perfekt sällskap nu; men även med min egen klarsynta Saga, med mina kraftdjur, med Älskaren, vänner, familj, bekanta och ibland med fullkomliga främingar. Livet är både rikt, skrämmande och spännande.
Kära syster! Du har kommit hur långt som helst och du är på RÄTT väg. Du är Underbar.
SvaraRaderaMen förstår ditt andliga arbete i det hela.
Tillsammans kommer vi att gräva djupt i vårt innre, var och en på sitt sätt men även gemensamt.
Ja! Livet är verkligen en gåva.