I dag funderar jag över ett extremt lyxproblem!Jag älskar smycken och kan inte få nog, ha begäret går inte att stilla. I takt med mina antikonsumtionstankar har ökat har jag funderat över vad som ligger bakom denna drift och det närmaste en sanning jag kommer är att jag söker det perfekta smycket. I många år köpte jag och det gör jag fortfarande ibalnd men sedan ett antal år tillbaka gör jag det mesta själv.
Då kan jag göra precis det jag behöver för stunden, oavsett om jag ska på en fest eller en midsommarritual. Men tänk om jag hade ett smycke som fungerade i ALLA sammanhang.
Länge hade jag särskilda smycken som bara användes vid vissa ritualer men med åren blev vissa halsband som talismaner som användes mer och mer. Nu är jag tillbaka där. Jag har hittat några föremål som betyder mycket och som jag använder som amuletter. Jag har i flera år velat göra ett gudinneinspirerat "radband" eller välsignelsehalsband. Åtskilliga gånger har jag sorterat pärlor, trätt på tråd och provat men jag kommer inte loss för egentligen skulle jag vilja göra halsbandet allteftersom och lägga till speciella pärlor vid särskilda tillfällen, som ett livspussel. Pärlorna skulle vara färgglada ärr över mina erfarenheter och upplevelser.
Tills jag kommer dit, tills jag sätter mig ner och gör mitt radband fortsätter jag och samla knappar och pärlor i regnbågens alla färger.
Hur använder du dina smycken, hur har du hittat dom eller har dom hittat dig?
Visst har jag speciella smycken jag fått, gjort och som varit med om både det ena och det andra. Samtidigt, just nu, har jag en helt respektlös inställning till smycken som är ganska befriande. Jag gör nya smycken för stunden, ibland på några minuter. Ju lättare desto bättre. Sugen på blått, då blir det blå stora träpärlor. Sugen på att ha den o den symbolen, men då sätter jag ihop ett antal hängsmycken o gör dem till ett halsband. Det ska gå fort o lätt. Märkligt nog känns just dessa smycken minst lika kraftfulla som dom där jag påtat ihop timme efter timme, eller köpt för dyra pengar (ingen vanlighet, men det har hänt). Så smångino vill jag också göra dom bönehalsbanden eller ha det där pentagrammet som jag kan be in böner i, ha på varje ceremoni. Men det kommer. Just nu är det lekfullhet som gäller.
SvaraRaderaJag håller helt med, enklet och lekfullt. Förra sommaren var jag en vecka vid mina släktingars gård I Österbotten. Huset ligger vid havet och jag gick ner på morgonen för en studns stillhet och ett dopp. En morgon låg det en gul plast kamel i stranden. Jag visste genast hur den skulle användas, som hänge i ett 20-talshalsband med citringula slipade glaspärlor.
SvaraRaderaPrecis så. Att leka sakletare a la Pippi är en del av det där förutsättningslösa. Ha ögonen öppna och göra smycken av nästan vad som helst. Jag har lite idéer om att jag ska låta metallskrot ta större plats. Gamla muttrar och metalltrådar som man blandar med glaspärlor tex. Ett sätt att återvinna och kanske - nu när jag tänkler på det - hylla dom där starka lite ruffigare sidorna ....
SvaraRadera