Har de senaste dagarna kännt en förlamande trötthet. Gör långa att göra listor i huvudet men det stannar där. Mörkret som jag har omfamnat de senaste åren, som har varit som en andra hud, en nära vän och älskare, känns nu som en slipprig sörja som gör det svårt att andas. Jag vill vidare, längtar efter nymånens tunna hoppfyllda skära, efter vår och små skira skott. MEN det är en tid dit och jag tvingar mig själv att stanna i denna svarta månens energi och möta mig själv och mina inre känslor.
På mitt altare står ett ensamt smalt svart ljus och brinner i dagarna tre.
Det brukar vara precis då. När man verkligen är som mest trött på det. Som det är på väg att släppa. Att sitta kvar i det tills det själv släpper taget är en stor konst och kräver sin kvinna.
SvaraRaderaJag gjorde en omedveten ceremoni i går. Jag färgade håret - midnattsvart hette färgen. Det var helt underbart att stå i duschen och se den svarta färgen rinna över kroppen och ner i avloppet för att sedan ersättas av klart vatten.
SvaraRadera